Packningen är i full gång och Sofhie har ångest.. Inte lätt att få ner hela sitt liv och alla tillbehör i två resväskor som inte får överstiga 22 kg vardera. Jobbigt är det. Och nu på förmiddagen fick jag säga hej då till Maria eftersom hon inte kan komma på tjejmiddagen ikväll. Det var jobbigt. Även fast jag just träffat henne, och Veronika med för den delen, så ligger de mig så himla varmt om hjärtat att det är inte sant! Och visst kommer jag se dem hemma i Sverige, utan tvekan, men det är ju nästan ett år kvar innan de kommer hem. Ja sorgligt var det..

Sen gick jag in på banken, stängde mitt konto och sade hej då till grabbarna där. Craig min kära vän grät t.o.m en tår till min förvåning. Det kändes tungt, kändes som att man verkligen avslutade och stängde ett kapitel i sitt liv. Det var nu jag insåg att det är dags, det är dags att bläddra vidare till nästa sida i livet.

När jag sedan gick till CVS blev jag ännu mer rörd när den annars så sura gubben frågade "Det är du som är från Sverige va? Va, åker du hem imorron!? Vänta här.." Så kom han och gav mig några godispåsar och två av mina favvo teer jag alltid köper där. Jag blev så himla rörd av hans gest. Och innan jag hämtar upp Syd från spanskan ska jag även ta vägen förbi gymmet och säga hej då, lovade att jag skulle göra det. Det känns roligt och överraskande att veta att folk här i området kommer sakna en och att jag faktist gjort ett intryck på dem. Att de faktist bryr sig om att jag lämnar. T.o.m tjejen i spritbutiken önskade mig lycka till och gav mig en kram. De som säger att amerikanare inte är trevliga och tillmötesgående har helt klart fel. Nu är ju D.C. inte alls som alla mindre städer och andra stater i USA har jag ju fått höra, men ändå, jag har blivit så himla positivt överraskad av hur jag blivit bemött detta året. Så nu ska man hem till Sverige där ingen pratar med andra om man inte känner dem och där folk ger varandra snea blickar. Jag kommer sakna D.C!!!!