Läste min syrras blogg och läste hur hon vart inne på sin bilddagbok och tittat tillbaka på massa bilder..vart så jäkla sugen att göra detsamma. Inte vart inne på bilddagboken på nästan ett år..såhär kommer lite hödpunkter av de senaste åren, i bildform! :) Eller ja det var så det var tänkt, tills jag påbörjade och det blev en hel biograf av det bästa från över tre år tillbaka i tiden.

Tänkt vad jag vuxit som människa, vad mycket jag varit med om. Om jag tittar på mig själv på den här första bilden från mars 2006 här nedanför, det känns som det var en evighet sedan jag stod där i hallen i Spångsholm, redo att ta bussen in till Mantorp och fira Martins 22-års dag, och Simon Kallin (Min syrras ex & första pojkvän) tog detta kort och sa - på ren norrländska ska tilläggas; "Fotot ska vara snett, det ser mkt mer proffsigare ut!".

Jag ska inte sticka under stolen med att det varit svårt många gånger, men vad stolt jag är att jag tagit mig dit jag är idag. Jag har fått uppleva så mycket som andra bara drömmer om! Och än är det inte slut må ni tro!

2006 - Jag gick i tvåan på gymnasiet. Sören, Laila och självklart Peters "jag-har-slutat-snusa-utbrott" var vardag och likaså att sitta och sola våra bara magar ute på skolgården under alla våra hål. När skolan sen började igen efter sommarlovet var jag lycklig sambo med Martin i Linköping och i oktober föddes min lilla ögonsten, Lukas! Finare barn får man leta efter..och då får man leta länge!!

  


2007 - Livet flöt på galant och sista året på Kungshögaskolan i Mjölby likaså. I början av Juni kom studenten med fest och bravader! Studenten följdes av kanske den bästa sommaren någonsin..en massa tid spenderades med Martin, Sara och Micke men även hos pappa och compani i Spången. Det var även denna sommaren jag satte igång med ansökningar och planer för att åka till Washington D.C som au-pair ett år. Och i början av November hoppade jag med tårar i ögonen och klump i halsen på ett plan till USA, dock himla förväntansfull! Jag kom snabbt in i allt vad det innebar att leva med familjen Simon/Schwalb i D.C och rollen som au-pair föll sig bra den med. I slutet av året kunde jag verkligen titta tillbaka på året som gått och inte känna mig annat än nöjd och stolt.

                     


2008 - D.C. började bli vardag, saknaden av Sverige & de kära där hemma växte sig bara större och en kärlek dog ut. Men jag tog mig igenom allt detta och njöt till fullo av livet i USA's huvustad, alla nya vänskaper jag knöt och av att resa och utforksa övriga USA. I Augusti hälsade jag på Anna i Colorado och Joey i Arizona. Efter det flöt hösten på fort..och vips så var det November och dags att åka tillbaka hem tll efterlängtade Sverige! Jag fick krama på alla er där hemma igen, och var återigen lycklig..tills arbetslösheten gick mig på nerverna och det började klia i fingrarna efter nya äventyr ;)

                  

2009 - I februari satte jag stopp för rastlösheten & med att förgäves leta jobb i kalla Sverige och bestämde mig för att byta miljö och åka till Spanien. Som vanligt var det i sista sekund och med en rejäl vilja och beslutsamhet som jag precis i sista sekund fick ihop alla pusselbitar inför detta äventyr, men iväg kom jag! :) Jag tragglade och gav nästintill upp i början, då det kändes som att jag aldrig skulle förstå mig på det spanska språket eller den spanska kulturen. Dock var alla vänner där nere väldigt stöttande och jag minns det så väl att jag en dag satt i lektionssalen, lyssnandes på min lärare Vega och helt plötligt slog det mig att jag ju faktist förstod vad det var hon pratade om! Efter det var det med vilja, svett och tårar som jag tog mig igenom vardagen, kämpade, traglade och förbättrade språket. Men roligare tid med finare människor, i ett finare land, kan knappast finnas!

I Augusti bar det av hem till Sverige igen, och det var på hårt att jag inte ens kom hem till mitt hemland igen efter ett rejält misstag med väckning på självaste avgångsdagen, min pappa är guld värd och helt enkelt den bästa, det är vad jag har att säga om det! Hemma blev jag exakt 7 dagar och sen var det bara att sätta sig på ett plan och åka ner till Santa Barbara, Kalifornien..och ja, där är jag ju än idag..på detta pågående äventyr, hur det slutar vet ingen, och allra minst jag! Undra vad som kommer att stå i ett framtida inlägg av samma slag som detta..?